Är du dramatiker i ett nordiskt land?

Valokuva: Per Daumiller

Vasemalta: Pål Giørtz, Satu Rasila, Rolf Börjlind sekä Markus Pyhältö

Då har du en rätt god uppfattning om hur det är att vara manusförfattare i något av grannländerna. Systemen är i stora drag lika när det gäller sådant som som stipendier, avtal, ersättning och dragkampen om upphovsrätt.
Att vara dramatiker är i hela Skandinavien tufft. Det normala är att man inte kan försörja sig på sysslan, det är vanligt att dryga ut med undervisning eller i bästa fall med besläktade jobb som regissör eller dramaturg.
Två tips:
Vill du se frågor om upphovsrätt och ersättning reglerade i någon form av minimiavtal, skriv för scenen. Där finns i alla länder avtal att bygga på, även om de inte täcker hela marknaden och har punkter som ibland ifrågasätts. Att skriva för film- och tv-branschen är som regel att ge sig ut i avtalslöst land.

Kan du välja, arbeta i Norge. Där har dramatikernas ställning stärkts under 2000-talet. Nu finns avtal på alla områden, även med film- och tv-producenterna, och uppgörelsernas miniminivåer är nöjaktiga.
Ingen torde förvånas över att det är i princip omöjligt att försörja sig som dramatiker. Så är det i fria yrken, även om man kan undra över att rika länder som de nordiska inte försörjer mer än så där fem till femton heltidsdramatiker var. I några länder, som Sverige och Danmark, har längtan efter kontinuitet fått teatrar att knyta till sig dramatiker i anställningsliknande former.
Däremot tycks dramatikernas tillvaro och dramatikens utseende påverkas av att staten som stödgivare i de flesta länder under senare decennier börjat ta mer hänsyn till marknadens villkor.
Det är tydligast i relationen med de produktionsbolag som gör film och tv. Det framgår efter en rundringning till förbundsordföranden och dramatiker i de nordiska länderna.
Film- och tv-produktion har mer och mer av stater och regioner börjat ses som något attraktivt och inkomstgenerande. Det är en internationell trend. Städer och länder försöker locka till sig dramaproduktion, eftersom den skapar arbetstillfällen och på andra sätt stimulerar ekonomin. Film- och tv-branschen har fått mer uppmärksamhet som en industri.
Medlen för att locka till sig produktion är bland annat olika former av stöd och skattemässiga förmåner.
Det kan uppfattas som ett välkommet erkännande av en konstnärlig verksamhets ekonomiska betydelse. Å andra sidan betyder det att staten, samhället, jämfört med tidigare bryr sig mindre om vad som produceras och mer riktar in sig på att hålla produktionen igång.
Då kan upphovsmän vara osäkra kort att satsa på. Vem vet om det blir något av deras excentriska idéer?
Det är genomgående att dramatikerna i de flesta av de nordiska länderna uppfattar det som att stödsystemen i film- och tv-sektorn, även när stödet beskrivs som ett manusstöd, sätter producenterna före dem som hittar på berättelserna, manusförfattarna. Det är ofta svårt eller direkt omöjligt för en dramatiker att få stöd för att utveckla ett filmmanus utan att en producent är inblandad processen.
I Sverige, till exempel, kallas stödet, utdelat av Svenska Filminstitutet, nu "produktionsstöd" och även om tanken är att det ska gå till manus, kan producenten disponera det fritt. Ändringen infördes av den nya SFI-ledning som tillträdde 2006. Sveriges Dramatikerförbund betraktar det som en försämring för dramatikerna och har invänt mot den nya ordningen.

Ett annat problem kan iakttas i Finland. Finlands filmstiftelse är fortfarande beredd att ge manusstöd - max 10 000 euro per film - till en dramatiker som vill utveckla en idé självständigt, utan att samarbeta med någon producent eller något produktionsbolag. Men inte heller där är det säkert att manusförfattaren utan vidare kan disponera sina stödpengar. Produktionsbolag vill gärna skriva avtal där ett sådant stöd ska gynna även dem, i första hand så att det ska räknas som en del av manusförfattarens honorar.
Finlands Dramatikerförbund håller hårt på att stödet är ett personligt bidrag. Förbundet tycker sig också få mer och mer gehör för sin åsikt. Förfaringssättet är inte genomgående, inte alla produktionsbolag drar in manusstödet i kontraktsförhandlingar.
Även i Island har det ryktats att produktionsbolag försöker komma åt det som betecknas som manusstöd, men förbundsordförande Hávar Sigurjónsson har inte fått något sådant fall bekräftat. Förbundets inställning är som i Finland, "stöd är stöd, lön är lön".
Så även om stöd till filmmanus formellt finns, är det i flera länder osäkert om pengarna verkligen landar på manusförfattarens konto. Det är inte en personlig röst som vinner stöd.
Stödens förflyttade fokus, från upphovsmannen till producenten, ger i en del fall en bild av hur läget för filmindustrin förändras. Det svenska filminstitutet, grundat 1963, är det äldsta i norden. Det kom till då det fortfarande fanns en rätt vital svensk filmindustri. Främsta skälet till att inrätta ett filminstitut var att värna om kvalitén, ge mer konstnärligt avancerade projekt en chans. Nästan femtio år senare är produktionen inte längre något som så att säga sköter sig självt.
I det läget framstår filminstitutets gamla roll som beskyddare av det konstnärliga egensinnet inte som lika självklar. Samma historiska utveckling finns på flera håll.
Det dramatiker i flera nordiska länder säger sig erfara är att samhällets vilja att backa upp självständig, icke kommersiellt inriktad dramatik, vacklar.

Nästan övertydligt symboliskt är ett exempel från Danmark. Till för några år sedan fanns där en särskild fond för experimentell teater. Den lades ner, när pengarna istället blev en del av det vanliga stödet till teatrarna. Utrymme för experiment var inte längre prioriterat.
Det är typiskt att exemplet kommer från Danmark. Danska dramatiker har på 2000-talet kommit att känna sig nästan övergivna, under en borgerlig regering som backat mer och mer från kulturpolitiken:
-Vi har haft en regering i snart åtta år som har skurit på hela kulturområdet, säger ordförande för Danske Dramatiker, Nina Malinovski. För att sammanfatta så har dom gjort det mycket svårt för dom konstnärer som jobbar med experimenterande saker.
I Danmark har nästan alla dramatikerstöd frikopplade från producenter rensats bort, en utveckling Malinovski menar att dramatiker i andra länder bör notera.

Bland länderna i Norden framstår våren 2009 Island och Norge som ytterligheterna.
Islands ekonomi har nu kraschlandat. Men länge under 2000-talet tycktes den isländska finansbranschen närmast kunna trolla fram pengar.
Som skett i väst överlag växte det fram en tanke om att marknadskrafterna kunde klara i stort sett allt. Den isländska regeringen tyckte att kulturlivet skulle bli bättre på att söka sponsring.
I den andan var inte produktionsbolagen benägna att sluta några avtal, när för några år sedan den isländska tv-branschens produktion av dramaserier tog fart. Det lilla isländska dramatikerförbundet - kontoret är Hávar Sigurjónssons köksbord - försökte få grepp om en högst disparat produktionsbolagsbransch, som själv knappt var organiserad. Bolagens skiftande profiler, från tvåmansfirmor till delar av mediajättar, är för övrigt generellt en av orsakerna till att det är komplicerat att utforma vettiga ramavtal med deras organisationer.
Ett gammalt avtal med statliga televisionen spelade snabbt ut sin roll, när man där började lägga ut all produktion på externa producenter. Dramatiker uppmanas ändå att försöka använda den gamla uppgörelsen som mall vid förhandlingar.
Men i kontraktsskrivandet med produktionsbolagen är isländska dramatiker sällsynt utlämnade. Förbundet tvivlar inte på att det sluts många avtal som liknar bondfångeri. Det gäller både rättigheter som försvinner iväg och arvoden som pressas när en grön dramatiker uppmanas att se jobbet som en chans att komma in i branschen.
Det isländska dramatikerförbundet har kämpat envetet för att få produktionsbolagens företrädare till förhandlingsbordet. Men motparten har till och med upphört att svara på brev. Hur avtalen ser ut är svårt att veta då de flesta skrivs under utan att ens ha tillställts förbundet för granskning.
Sigurjónsson undrar över hur osäkerheten påverkar kreativiteten. Nu börjar varje samarbete med en diskussion om pengar. Man kan befara att dramatikern sedan sätter sig ned att arbeta med en vag känsla av att ha blivit lurad, vilket kan ge skaparglädjen en besk bismak.
Även bland produktionsbolagen finns de som ser detta som en avigsida med att inte ha ramavtal.
Det går ändå att finna röster bland Islands dramatiker som menar att avsaknaden av avtal är ett problem, men att det samtidigt finns något stimulerande i nybyggarandan. Det är intressant att se en marknad växa fram, avarter uppstår, fast också nya möjligheter.
Island är kanske det land där dramatikerns tillvaro just nu är mest osäker. Manusförfattarna till långfilmer har heller ingen uppgörelse, utan försöker stödja sig på ett gammalt danskt avtal. När det gäller scendramatik är endast de tre stora nationella teatrarna bundna att betala enligt avtal, de oberoende teatrarna kan bara betala omkring hälften så mycket, eller kanske inte ge förskott alls. I gengäld är där ny isländsk dramatik mycket efterfrågad.

Men vad har hänt i Norge? Det vore värt en egen utredning.
Norge är det enda nordiska land där dramatikerna har avtal på alla områden. Det som varit svårast att få till, det med kommersiell tv, slöts i mars i år.
Framgången med det avtalet är inte det enda som gått dramatikernas väg på sistone. Ett år 2000 inrättat stöd för filmmanusförfattare har under de senaste åren höjts kraftigt.
Nu finns 5 miljoner norska kronor per år avsatta till manusstöd, att fördelas av Norsk Filminstitutt. Dramatikern söker självständigt, utan att vara kopplad till producent. Som mest kan 200 000 nkr utbetalas, nästan nog att leva på ett år.
Filminstitutet ställer även professionella manuskonsulter till förfogande, om så önskas.
För scendramatiker, som inte har något institut, har i norska kulturbudgeten avsatts 2 miljoner nkr för skapandet av ett Dramatikens Hus. Norske Dramatikeres Forbund räknar med att ett stöd av samma omfattning som det till filmmanusförfattare kommer att följa.
Sedan Arbeiderpartiets ledare Jens Stoltenberg 2005 återkom till statsministerposten har det satsats rejält på kultursektorn, och inte minst dramatikerna. Dramatikerförbundets ordförande Gunnar Germondsson säger att det är svårt att säga exakt hur mycket mer som tilldelats dramatiker de senaste fyra åren. Han gissar på omkring 10 miljoner nkr.
Norge, säger han, har helt enkelt fått en kulturpolitik:
-Nu har vi för första gången en ordentlig kulturpolitik, en politik som hänger samman med ekonomi och inte bara är till pynt.
Man må tycka, menar Germondsson, att den dynamiske kulturministern Trond Giske gör rätt eller fel, men ingen förnekar att han GÖR saker. Han har genomdrivit att kulturbudgeten räknas upp med en årlig procent. Han är genuint kulturintresserad, han tänker sig Norge som en framtida filmnation, som ska vinna priser i Cannes och Berlin, och han vågar säga att hans departement är det viktigaste. Viktigare än försvarsdepartementet, har Giske spetsat till det: "vad ska vi med ett försvar om vi inte har någon kultur att försvara?".
En sådan kaxig attityd har förändrat kulturklimatet, enligt Germondsson. Vetskapen om att kulturbudgeten kommer att räknas upp har medfört att institutioner inte känt sig hotade när kulturdepartementet velat förändra. Omorganisationer på filminstitutet har bland annat medfört att dramatikerförbundet nu är representerat i styrelsen. Överhuvudtaget har kulturutövare gjorts delaktiga i den politiska processen:
-När vi förr inte visste vad som pågick och inte förstod varför så vet vi nu i stort sett allt. Det skapar en större trygghet.
Har allt detta gett dramatikerna större tyngd i förhandlingarna? Det finns ingen given förklaring till att norrmännen fått igenom avtal som till exempel islänningar och svenskar stångat sig blodiga för - förgäves. När det gäller avtalet med produktionsbolagen konstaterar Germundson att det ju måste ha varit dyrt och tidsödande för dem att förhandla varje projekt för sig, inte minst som kontrakten rutinmässigt ändå passerade dramatikerförbundet för granskning.
Men det är precis som det går till i Sverige, där läget är låst.
Med avtalen i hamn tar nu Norske Dramatikeres Forbund itu med att försöka få till en utbildning för pjäsförfattare - för film finns redan motsvarande skola.
Så där fyrtio år efter att de hittade olja tycks Norge också ha sprungit på en kulturpolitik. Vem kunde ha gissat det?

Mårten Blomkvist